Tankar om färgen blå

I Stockholm har blått en naturlig del av vår vardag. Mellan sjö och hav återvänder våra designer varje vår till den blå färgen för en årlig omstart och inspiration.

Från marinblå och ultramarin till himmelsblå och indigo, varje nyans utstrålar något eget, från fridfullhet till klarhet eller svalka, som tillsammans bildar ett brett och skiftande spektrum.

Blått är himmel och hav, vidder och den öppna horisonten. Men vid närmare anblick ser man så hur lite av färgen som faktiskt finns i naturen.

Det finns nästan inga blå frukter, bara ett fåtal blommor med äkta blått pigment, och att namnge fem blå djur är något av en utmaning. Det är faktiskt så att mycket av det som vi faktiskt uppfattar som blått är optiska illusioner orsakade av ljusreflektioner och andra fysikaliska fenomen.

Under en stor del av vår historia saknades ett ord för blått. I antika grekiska texter nämns färgen aldrig och på engelska var det en av de sista färgerna som fick ett eget namn. Det liknar hur barn snarare beskriver himlen som vit eller färglös, tills någon påpekar att den är blå.

Att den är så sällsynt gör den blå färgen exklusiv, och kanske är det därför den ofta förknippas med känslor som avstånd och längtan. Naturliga blå pigment är praktiskt taget obefintliga och det finns inget enkelt sätt att extrahera den på.

I århundraden var framställning av blått dyrt och komplicerat. De forntida egyptierna konstruerade det första syntetiska pigmentet i försök att replikera de rika blå tonerna hos sällsynta ädelstenar. Önskan att förnya och imitera blått, speglar människans relation till färgen genom historien.

Blå är både något vardagligt och upphöjt. Färgen är kopplad till framsteg, förnimmelser och kreativitet. Den flödar från renässansens mästerverk till Yves Klein, via jazzens melankoliska toner, och det tidlösa i ett par klassiska blå jeans.